JAG VILL INTE DÖ, JAG VILL BARA INTE LEVA av Ann Heberlein

 

Recension av Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ann Heberlein är teologiedoktor och forskare i etik. Hon är även verksam som debattör och skribent. 2008 kom hennes uppmärksammade bok Det är inte mitt fel ut. Boken handlar om konsten att ta sitt ansvar.

Ann Heberlein lider av en psykisk sjukdom bipolär typ 2, tidigare kallad manodepressivitet.
Boken gavs först ut av Weylers förlag. (Men detta är en recensionsbok från Månpocket.)

Handling: Ann Heberlein sitter i väntrummet på S:t Lars sjukhus, psykakuten i Lund. Där sitter olika sorters människor. En del finklädda med portfölj, punktjejer med ärriga armar, vissa ser ut som hemlösa. Människorna är i alla åldrar, en del har sällskap och några sitter ensamma. En gemensam sak har de dock: de stirrar tomt rakt fram, och de pratar inte med varandra. Ingen orkar helt enkelt bry sig om de andra i väntrummet. Alla mår själva så dåligt.

Ann berättar väldigt öppet om sin svåra ångest som hon haft sedan tonåren. Då satt hon här i väntrummet med svarta trasiga kläder och sönderskurna armar. Numera är hon doktor i etik, har fina kläder, men sitter här ändå.

Ann berättar om de psykiska sjukdomstillstånden, som kan drabba alla. Här finns ingen skillnad på status, man kan vara högutbildad eller lågutbildad. Det är tyvärr fortfarande fult att ha en psykisk diagnos. Däremot är det helt okej att ha en fysisk diagnos.

Ann har haft problem med ångest sedan tonåren. Ändå har hon lyckats studera och tagit doktorsexamen i etik. Hon är mamma till tre barn och gift med en underbar man. Hon är eftertraktad inom sitt jobb och ofta anlitad som debattör i TV och skriver i olika tidningar.

Vad är det då som gör att hon ständigt drabbas av dessa ångestattacker? Ibland känner hon att självmord är den enda utvägen, hon känner sig bara till besvär. Troligen är det tack vare Anns stora kärlek till sina barn som hon fortfarande är i livet. Ann klarar galant att sköta sina arbetsuppdrag och ibland funderar hon själv på hur det är möjligt. För även om ångesten ligger där och lurar lyckas hon med sina uppdrag, men med mellanlandningar på S:t Lars sjukhus psykakut då och då.

Jag tycker att detta var en fantastisk bok, en riktig sträckläsarbok. Jag kunde inte lägga den ifrån mig, utan läste tills den var slut. Ann Heberlein skriver så öppet och känslomässigt om sin svåra ångest och sina självmordstankar. Hon skriver också om kända författare som Virginia Woolf, Karin Boye och Sylvia Plath som trots sina framgångar inte orkade med sina liv utan tog självmord. Det är väldigt strongt gjort av Ann Heberlein att gå ut och berätta så öppet om sin psykiska diagnos, eftersom hon är ett känt namn.

Själv har jag arbetat på ett sjukhusbibliotek och hade där hand om de psykiatriska avdelningarna. Många patienter anförtrodde sig till mig om saker de inte ville tala om för vårdpersonalen. Jag kan säga att det ofta handlade om att det här med psykiska diagnoser var ett känsligt ämne för många patienter. Särskilt när det gällde deras arbetskamrater och vänner. Tyvärr blev många lämnade ensamma när de som mest behövde stöd. Nu är det 2010 och fortfarande är det fult att ha en psykisk diagnos.

Jag tycker att Ann Heberleins bok bör läsas av många. Både anhöriga, arbetskamrater och i studiesyfte. En otroligt bra bok som jag rekommenderar varmt.

Datum: 2010-03-13

Betyg: 10

Recenserad av: Kristina Simar, korrekturläsare/författarcoach

Sidtopp

INFORMATION:

Du måste vara 18 år och äldre för att spela online!
18+ | Spela ansvarsfullt | www.stodlinjen.se www.spelpaus.se | Regler & Villkor gäller, se resp. annonsör.